The Commander Butterfly

När jag var liten var jag
vettskrämd för döden.
Inte direkt för att jag
skulle dö, utan dem runt
omkring mig. Att de skulle lämna mig.

Jag ville inte sova på nätterna
för att jag var rädd att de alla
skulle vara döda när jag vaknade,
och jag skulle vara ensam kvar.
Det var hemsk, jag drömde
mardrömmar om det konstant.

Nu för tiden jag vill tro att jag har en
ganska avslappnad inställning
till döden. Så avslappnad man
kan ha, liksom. Min tro på
återfödelse har ju avdramatiserat
döden ganska kraftigt.
"Det är ju inte slutet, påriktigt"

Oavsett vad som händer med oss,
när vår tid här är slut, så är det ju
just tiden här som räknas. Det är här
och nu som är påriktigt, allt annat
kommer sen, i andra hand, och vi
har inte tid att lägga på att oroa oss.

"Älskling, vi ska alla en gång dö"
och du har rätt Herr Berg,
du har så rätt.

Men först ska vi leva för allt
vi har, för allt vi är värda.

Leva, tills vi dör.
(Och återföds)