Man blir så lätt filosofisk när
man får lite kemikalier i sig,
och jag kan inte ljuga och säga
att det inte gäller mig också.
Just nu känns allting så hopplöst.
Att ligga i en säng dagarna ut,
att vägra titta sig själv i spegeln
och att undra vart fan all tid
tar vägen tar på krafterna, men
framför allt också på psyket.
Jag skulle nog lätt kunna sväva
ut lite för långt åt ena eller andra
hållet och tappa bort mig. Det
finns så mycket att tänka på.
Det finns så mycket att lösa.
Vart har allting tagit vägen?
Är det jag eller världen som
står still just nu? Och om
den här stillheten bara berör
mig är jag ganska förvånad
över hur oberört allting annat
verkar.
Det finns ingenting jag
hellre skulle vilja just nu
än att vakna upp i min säng,
brevid min pojkvän. Kunna
öppna munnen för att gäspa,
kanske viska något fint i hans
öra och sen kunna äta en
stor frukost.
Just nu svälter inte bara min
kropp, min själ är så jävla instängd
att den börjar få blåmärken och
jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar